Stora uppgifter!

Igår träffade jag en liten kille som har en tung ryggsäck att bära. När vi hade pratat en stund tittade han mig i ögonen och sa: "Jag tror inte att du har barn!" Jag blev lite förvånad över påståendet och undrade varför han inte trodde det och hur han tänkte då. "Nä, du är alldeles för glad och skrattar för mycket." Det här tog tag i mig och kröp under skinnet. En del saker gör det. Eftersom jag pratat en del med den här pojken så vet jag att det inte handlade om att han ville vara skojig.

Vi har en väldigt stor uppgift i skolan att låta barnen möta vuxna som visar att vi är glada att de är hos oss. Det kanske är den största uppgiften vi har, att möta barnen med värme och med ett leende. De barn som får all den uppmuntran de behöver i sin hemmiljö, de kommer att växa av det. Men för en del barn är det alldeles livsnödvändigt. En del barn får inte ett leende någon annan stans än hos dig och mig i skolan.

Stor tisdagskram från ÅsaMia på EQverkstan - Din skolkurator på bloggen! ;-)