Om "eftervärme" och livets villkor

Idag skulle det blivit min fina kollega Åsas 49:årsdag. Jag saknar henne och många varma tankar går till hennes familj. Åsa var en person som berörde och det finns så mycket "eftervärme" kvar. Åsa hade en dröm om att åka vasaloppet. Se det underbara klippet nedan. 

Åsa var bra på att leva i nuet. Hon lärde mig att stanna upp och känna hur vattnet känns mot händerna när man tvättar dem. Att finnas i alla de små stunderna som utgör vardagen. Det är fantastiskt vad många små ljuvliga ögonblick en alldeles vanlig fredag är full av.

Jag har precis kommit hem från jobbet. Jag är ensam hemma och huset är tyst. Just i det här ögonblicket ligger hela helgen som ett oskrivet blad framför mig. Jag lever. Andas. Tar ett djupt andetag och känner hur luften fyller lungorna. På bordet framför mig står en kruka med pärlhyacinter. En liten vårhälsning. Nu dyker dottern in genom dörren. Jag ska avsluta bloggandet för den här fredagen för att kunna vara där tillsammans med henne. Ännu ett ljuvligt ögonblick. En liten stund tillsammans med någon man älskar. Samtidigt med ilskan och uppgivenheten över livets villkor, att det inte finns någon garanti för hur länge vi får finnas här, känner jag en stor stor tacksamhet. En tacksamhet över att få finnas här med dem som lever sin stund på jorden tillsammans med mig just nu. Kanske är den lyckan vitsen med de sköra villkoren? Skulle vi kunna uppskatta livet fullt ut annars? Jag vet inte.

Stor fredagskram från ÅsaMia på EQverkstan