Being sane in insane places

1973 skickade David Rosenhan fullt friska volontärer som simulerade hörselhallucinationer för att få tillträde till olika psykiatriska sjukhus. Varenda en av dem togs in och diagnostiserades för psykisk störning. Efter att de blivit intagna skulle volontärerna säga att de mådde bra, uppföra sig som vanligt och berätta att de inte längre hallucinerade. Personalen ansåg fortfarande att alla volontärerna var psykiskt sjuka, några i månader.

Den andra delen av experimentet uppkom när sjukhus blivit så kränkta att de utmanade Rosenhan att skicka nya volontärer som sjukhusen skulle identifiera. Man identifierade 41 patienter som volontärer. Den verkliga tvisten startade när Rosenhan berättade att han ljugit. Han hade inte skickat några nya volontärer och personalen hade identifierat riktiga patienter som psykiskt friska.

Rosenhans slutsats var att vi inte kan skilja psykiskt friska från psykiskt sjuka på våra institutioner.

Läs mer här

För dig som läst psykologi är det här experimentet ingen nyhet och det är klart att sedan 1973 finns massor av viktig ny kunskap på våra psykiatriska kliniker. Men, jag tror att det är väldigt viktigt att ha med sig att vår förförståelse för en person avgör vår bedömning av personen. Det gäller på alla plan! Om vi innan ett möte fått höra att en person är väldigt trevlig ser vi helt andra saker än om vi fått höra att vi ska träffa en kantig och självupptagen människa.

I skolans värld tror jag också man ska vara försiktig med att bedöma en elev utifrån en diagnos. Vi vill gärna sätta diagnoser för att barnen ska få rätt hjälp. Utmaningen är att inte diagnosen i sig blir en stämpel som gör att vi ser andra saker när vi möter eleven och därför inte ger eleven den hjälpen den behöver. Vi får aldrig se diagnosen istället för att se barnet när vi tittar på en elev.

Stor kram och tisdagstankar från ÅsaMia på EQverkstan