Åsa Nilsonne var på Götene bibliotek igår och pratade om ”Deckare, mindfulness och hunden Zelda”. Jag hade åkt dit utan speciellt stora förväntningar även om jag har tyckt mycket om de böcker jag läst av Åsa. Men det var en oerhört charmig och mångsidig författare som jag mötte, jag hade kunnat lyssna på henne betydligt längre än de två timmar som författarbesöket höll på.
Fokus för mitt besök var förstås mindfulnessdelen. Åsa berättade en intressant historia som återfinns i många kulturer.
En vandrare är på väg mot en ny stad, på sin väg in mot staden ser han en vis kvinna sitta vid vägkanten. Han går fram till kvinnan för att få höra vad det är för sorts människor som bor i staden och vad han kan tänkas möta på när han kommer dit. ”O, visa kvinna”, säger mannen. ”Säg mig hur är människorna i den här staden?” Kvinnan tittar länge på honom och svarar: ”Hurudana var människorna i staden du just kommer ifrån?” Mannen berättar att de var en förfärlig stad han just vandrat vidare ifrån. Människorna var fientliga, snåla och kyliga. Kvinnan nickar långsamt medan hon studerar mannen noga. ”Likadana människor kommer du att möta i den här staden” säger kvinnan. Mannen suckar och vandrar sakta vidare in mot staden.
Efter en liten stund kommer ytterligare en vandrare på väg mot staden. Han ser samma kvinna sitta vid vägkanten och bestämmer sig för att gå fram och fråga henne vad det är för sorts människor som bor i staden han precis är på väg att besöka. ”O, visa kvinna”, säger han.” Säg mig, hur är människorna i den här staden som jag snart ska besöka?” Kvinnan tittar på honom och svarar: ”Hurudana var människorna i staden du just kommer ifrån?” ”Å”, svarar mannen och skiner upp, ”det var fantastiska människor! De var glada, hjälpsamma och oerhört vänliga.” Kvinnan nickar och funderar lite medan hon studerar mannen framför sig. ”Likadana människor kommer du att möta i den här staden” säger kvinnan. Mannen ler nöjt, tackar kvinnan för samtalet och går in i staden.
Det finns flera poänger med den här berättelsen, jag tycker den är härlig och belysande. På det sätt vi möter människor, kommer vi också att bli bemötta. En annan poäng är också att vi kommer att hitta det vi letar efter, saker som bekräftar det vi förväntar oss att hitta. Går jag/ jobbar jag i en klass som jag tycker är den värsta på skolan är det svårare att se de saker som faktiskt fungerar, är bra och härliga en vanlig dag. Det är inte så att allt simsalabim fungerar bara för att man tänker positivt, det vill jag verkligen inte slå någon i huvudet med. Men den här lilla historien har ändå viktiga poänger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar