Bokstavsbarn, biologi eller social kontext, spelar orsaken egentligen någon roll?

Vad är hönan och vad är ägget, vad är biologi och vad är miljö när det gäller bokstavskombinationerna? Spelar orsaken någon roll för oss som jobbar med barnen?

Om vi konstaterar att det är biologi lyfter vi en skuldbörda från föräldrarnas axlar och anstränger oss säkert ännu mer för att möta föräldrarna och hitta vägar tillsammans. Tillsammans lista ut vad som fungerar bäst och vad som inte funkar. Många föräldrar känner sig skuldbelagda. Att deras barn är ouppfostrade och skulle fungera hur bra som helst om de vuxit upp hos andra föräldrar som klarade föräldrauppdraget bättre än vad de själva gör. Alla föräldrar, nästan utan undantag, vill vara bra föräldrar och vill det bästa för sina barn. Det hjälper ingen, allra minst barnet, att skuldbelägga föräldrar och få dem att känna sig inkompetenta. Att känna sig ifrågasatt i sin föräldraroll är en förfärlig anklagelse. Därför är det viktigt att lyfta den biologiska förklaringen, nivåer av signalsubstanser och överbelastade hjärnor. Vi i skolan kan hjälpa till för att processen fram till fungerande medicinering ska bli så snabb och smidig som möjligt.

Det verkar finnas en ärftlig komponent. Biologisk eller social, eller både ock? Har jag som förälder bekymmer med mina sociala förmågor, eller min egen impulskontroll, kommer det självklart inte gå lika mycket på räls i samspelet med mina barn som om jag inte hade den sårbarheten. Det blir liksom både biologi och en mer komplicerad social kontext. Jag gillar programmen med föräldrastöd som har utvecklats på senare tid och skulle gärna se att det satsades mer för att utveckla dessa och erbjuda fler möjligheten. Många familjer skulle bli gladare och mer välmående familjer av att få ta del av föräldrastöd, det är min fasta övertygelse.   

Varifrån kommer den ökning av "bokstavsbarn" vi ser idag? Ett alltmer komplext samhällsbygge? Tungmetallhalter i våra kroppar?

Det handlar inte enbart om biologi. Vi får inte missa att stötta de barn som lever under svåra förhållanden genom att enbart lyfta den biologiska förklaringsmodellen. Jag tror att en hel del av de utåtagerande, impulsstyrda barnen lever i en värld som är ganska komplicerad för ett barn. Jag har mött för många som ser för läskiga filmer, är uppe för sent, spelar för mycket dataspel, och som på egen hand får hantera effekter av de vuxnas komplicerade relationer.  

Vi får inte tappa bort oss bland bokstavskombinationerna och sluta tänka på vad alla barn mår bra av. Om en tioåring ser skräckfilmer med 15-årsgräns sent på kvällen, speciellt om det dessutom är skoldag dagen efter, då brister föräldraförmågorna. Då är det inte konstigt att barnet har svårt med koncentrationen. Dras de här barnen speciellt till den här typen av våldsamma filmer och dataspel?  Jag vet inte. Utan att kunna hänvisa till forskning, men utifrån att ha arbetat med barn och unga i 20 år, så känns det som om de här barnen (killarna) ser på mer läskiga saker än genomsnittet. Kan det vara så?

Hur det än är med den saken så tänker jag att det inte är speciellt effektivt för oss som jobbar i skolan att spekulera för mycket i orsaker till beteendet. (Om det inte handlar om en oro som gör att vi behöver göra en anmälan till socialtjänsten förstås). Då är det lätt att vi fastnar där istället för att jobba så lösningsfokuserat vi kan inom vårt uppdrag. Vi har de barn vi har, de har de familjer och de biologiska förutsättningar de har. Det är vad vi har att jobba med. Vi kan inte ändra hur ett barn "blivit uppfostrat". Vi kan jobba aktivt för att ge barnen sociala verktyg att hantera sin vardag och rusta dem för framtiden. Vi kan vara trygga pålitliga vuxna, skapa relation och vara bollplank. Vi kan försöka vara förutsägbara så barnet kan känna sig tryggt i vad det är som gäller. Vi kan försöka se på barnet med glimten i ögat. Det är guld värt, för alla barn, men extra viktigt för några i varje klass. 

Du som jobbar i skolan är så viktig! Jag önskar att alla pedagoger fick känna att de har full stöttning av sin chef, tid för reflektion och fortbildning, stöttande goa kolleger och glada skratt på sin arbetsplats. Kan man lägga det på någon önskelista? Vems skulle det vara tro, Björklunds?

Stor fredagskram från ÅsaMia Alteryd på EQverkstan

Jag är så glad att DU hittade in här på bloggen!