En annan sak jag tror på, är att genom att skapa en relation, skapa motivation. Jag tror att i alla utmaningar och med alla utmanande barn behöver vi göra den unge delaktig i lösningarna. Vi vuxna kan inte längre bestämma hur saker ska gå till över huvudet på barnen. Jag tänker så här, när det till exempel är bråk mellan elever behöver vi vuxna ha skapat en så god kontakt att vi tillsammans med den unge kan fundera över på vilket sätt han eller hon kan vara med och skapa lösningar. "Hur kan du göra för att det ska bli bättre?" "På vilket sätt kan du se till att det inte blir bråk?" Som vuxna kan vi, och ska vi, kräva förändring av negativa situationer men vi kan inte göra det utan dialog.
När det är ett barn som utmanar oss rent pedagogiskt behöver vi genom vår relation till den unge tillsammans fundera över hur vi kan göra så det blir bättre, hur han eller hon kan lära sig mer, klara av att kämpa lite extra eller vad som nu är utmaningen. Vårt moderna samhälle fostrar inte barn som automatiskt lyssnar till vuxna som auktoriteter. Allt handlar om relationen vi vuxna lyckas skapa.
Även när vi vuxna måste säga stopp och bestämt sätta gränser tror jag inte vi kommer att lyckas utan relation. Den unge behöver känna att det är en vuxen som gillar dem, en vuxen som går att lita på, för att de ska acceptera vår korrigering. Här handlar det ju faktiskt också om samverkan egentligen, samverkan med barnet.
Samverkan verkar ha blivit mitt ledord för dagen :-)
Stor torsdagskram från ÅsaMia på EQverktstan, din skolkurator på bloggen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar