Var på en intressant föreläsning med Mikael Hansson som till vardags jobbar på universitetet i Umeå bland annat med frågor som handlar om ungdomars existentiella livsfrågor.
Mikael pekade på att traditionella arenor för att bearbeta livsfrågor sviktar. Tre traditionella arenor för att bearbeta livsfrågor är kyrkan, partierna och skolan. Deltagandet i kyrkans konfirmationsundervisning har minskat kraftigt. Ca 5% av de unga är medlem i något politiskt parti och skolan känner sig lite vilsen i hur religionsundervisningen ska fungera (enligt artikel på skolverkets web).
Livskunskapsämnet skulle kunna vara en arena för att prata om existentiella frågor.
Unga försöker själva hitta arenor, här har nätet blivit ett viktigt alternativ. Det kan man t. ex. se när det hänt någon olycka. Unga visar bilder från olycksstället på YouTube, lägger ut texter och musik som uttrycker sorg och saknad. Ett sätt att bearbeta saknad, sorg, smärta, döden/livet - grundläggande frågor. Nätet öppnar sig för att bli ytterligare en plats att bearbeta livsfrågor. På ungas villkor.
Efter mordet på Therese Johansson-Rojo i Stureby kommer hyllningssidor och hyllningsfilmer till Therese ut på YouTube. Theres egen blogg ligger fortfarande uppe. http://thresrojo.blogg.se Det sista inlägget är från 2009-06-05 kvällen innan Therese mördades. Tre av Therese kompisar har startat en hyllningsblogg med i princip dagliga inlägg riktade till Thesrese. Unga behöver platser att bearbeta omtumlande frågor. Varför hon? Kärlek, otrohet, vänskap, svartsjuka...
Bloggar och YouTube är enkelt att hantera för unga människor. De har egna arkiv av stillbilder och filmer via mobilen. Bloggarna är ett sätt att kitta ihop sitt eget liv med de andra, kompisarna. Att bli lite tightare.
Nätet kan vara ett bra stöd för unga när de ska uttrycka och bearbeta sin sorg och sina livsfrågor. Behöver vi vuxna gå in för att styra upp, tillföra något och hjälpa?
Vuxensamhället har inte en beredskap för nätet. Men det finns organisationer som försöker testa. Röda korset erbjuder chat med jourhavande kompis ett par gånger i veckan. Röda korsets jourare sitter tillsammans för att kunna ta hjälp av varandra. BRIS har också utökat sin hjälptelefon med möjlighet att ta kontakt via mail och chat. Barnen bestämmer själva vilket sätt de vill kommunicera på. BRIS erfarenhet är att kontakter via telefon handlar om yttre problem "Min pappa är..." "Min kompis..." medan nätet uppmuntrar till att ta upp andra frågor. Mer av inre trasighet, självdestruktiva frågor som man inte ens kan prata om via telefon. Att skriva är en del av bearbetningen i sig.
BRIS har också sett att när kontakterna blir mer internetbaserade tappar man pojkarna. Det är generellt flest flickor som hör av sig till BRIS, men när kontakten blir nätbaserad når man ännu fler flickor - men tappar pojkarna. Hur får pojkarna stöd när det krisar? Var kan de hitta sin arena?
Ska man bedöma efter det som händer på nätet finns det ett oerhört stort behov av att prata om livsfrågor. Nätet erbjuder en ny form av kommunikation på lika villkor. Nätet är med och bygger upp en förskjutning från gamla auktoriteter till närmare möten. Skulle skolan på något sätt kunna använda sig av de här erfarenheterna? Spännande tankar att fundera vidare på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar