Den fattiga bonden

Hittade en härlig tänkvärd liten historia bland mina anteckningar, vet bara inte varifrån jag fått den tyvärr. Håll tillgodo!

För länge sedan fanns det i en by en fattig bonde som hade bara en enda häst att spänna för plogen. En dag rymmer bondens häst och alla grannar blir förtvivlade och ojar sig: "Vilken olycka!"
"Kanske det," svarar bonden.
Dagen efter kommer hästen tillbaka och tänk, den har med sig ytterligare en häst i släptåg!
"Vilken lycka!" ropar alla grannar.
"Kanske det." svarar bonden.
Bondens son blir förtjust i den nya hästen och försöker redan samma dag att tämja och rida in hästen. Det bär sig inte bättre än att han ramlar av och bryter sin fot i fallet. Nu är grannarna återigen på hugget och klagar: "Vilken olycka!"
"Kanske det." svarar bonden återigen stilla.
Nästa dag när bonden och hans son sitter på sin veranda kommer soldater för att värva alla unga män i lämplig ålder för krigstjänst i ett främmande land. De kan dock inte ta med sonen eftersom han har en bruten fotled.

Ibland vet vi inte riktigt vad som är positivt och vad som är negativt med det som händer oss. Det som först verkade som något riktigt negativt kan vända sig till något positivt om vi bara har lite tålamod med att tolka in vad saker och ting betyder. Svaghet och förlust kan vändas till styrkor.

Ha en bra vecka!

Man måste inte alltid vara lycklig...

Sitter just nu och jobbar med ett material för det första året på den nya högstadieskolan d.v.s. åk 6 eller 7 beroende på vilken skola man går på eller vilken kommun man bor i. Temat som jag just nu sitter och filar på kallar jag BOOST, som betyder ungefär förbättra eller förstärka. Temat är för att öka självförtroendet men kanske framför allt självkänslan hos de unga i grupperna som jobbar med materialet. Jag tror verkligen att det är viktigt att jobba med att stärka självkänslan. Det är som många brukar påpeka färskvara inte något som vi gör en gång för alla. Ökad självkänsla får oss att må bättre, inte stanna för länge i livets vågdalar och gör livet lättare.

Däremot handlar det inte om att vi måste vara lyckliga hela tiden. Det kan nästan bli prestation i det också, som en ny och klok vän reflekterade över i en studiegrupp jag är med i när vi träffades igår. "Vi måste prestera och vara lyckade på alla områden och är vi inte lyckliga får vi dessutom skylla oss själva... " Hon har en poäng. Livet drabbar oss människor, det drabbar alla.

Min dotter kom precis hem från skolan och jag, som just nu sitter vid köksbordet med min dator och jobbar, frågade och kollade hur hon hade haft det. "Jo, det har varit bra och jag mår bra men just nu orkar jag inte vara så där sprudlande glad, man måste inte vara det!" svarar hon.

Hon är klok den dottern... Och kanske en aning sönderanalyserad... ;) Alla känslor möter oss människor. Man är glad, ledsen, arg och nöjd olika stunder. Det hör till att vara människa och det kan vi slappna av i. Har man blivit arg eller ledsen så blir man oftast inte glad igen alldeles omgående. Det tar ett tag för kroppen att byta känslor. Kroppen och själen behöver vila och återhämtning. Stunder när vi bara är. Vi kan jobba med oss själva både fysiskt och psykiskt, men det går inte att prestera sig lycklig...

Det man uppmärksammar växer!

Man har rätt att ändra sig hela livet!

Hur kan vi jobba förebyggande mot exempelvis självskadebeteende? Det verkar ju som om det inte är något bra sätt att prata för mycket om det, och inte att visa otäcka avskräckande närbilder på sår. Det är snarare så att beteendet kan "smitta" och verkar öka om man pratar om det på temadagar eller liknande.

Hur ska man då göra? När det gäller att förebygga och jobba med alla former av beteenden som kommer av att man mår dåligt ska vi jobba för att stärka självkänslan hos de unga. Känslan av att man duger och man duger som man är!

Fokusera på friskfaktorer och skyddsfaktorer. Sådant som får oss att må bra.

Ta små steg i taget. Växla spår. Det man ägnar uppmärksamhet växer! Säg nej en gång... Gör något som gör dig glad 5 minuter varje dag...

I en reklamannons för ett föredrag jag läste för några dagar sedan stod det ungefär såhär: "Man ska ta folk för vad de är och inte för vad man vill att de ska vara - men det är verkligen inte lätt!" Meningen fastnade och har snurrat i mina tankar sedan jag läste reklamen.

Ungas existentiella frågor på nätet

Var på en intressant föreläsning med Mikael Hansson som till vardags jobbar på universitetet i Umeå bland annat med frågor som handlar om ungdomars existentiella livsfrågor.

Mikael pekade på att traditionella arenor för att bearbeta livsfrågor sviktar. Tre traditionella arenor för att bearbeta livsfrågor är kyrkan, partierna och skolan. Deltagandet i kyrkans konfirmationsundervisning har minskat kraftigt. Ca 5% av de unga är medlem i något politiskt parti och skolan känner sig lite vilsen i hur religionsundervisningen ska fungera (enligt artikel på skolverkets web).

Livskunskapsämnet skulle kunna vara en arena för att prata om existentiella frågor.

Unga försöker själva hitta arenor, här har nätet blivit ett viktigt alternativ. Det kan man t. ex. se när det hänt någon olycka. Unga visar bilder från olycksstället på YouTube, lägger ut texter och musik som uttrycker sorg och saknad. Ett sätt att bearbeta saknad, sorg, smärta, döden/livet - grundläggande frågor. Nätet öppnar sig för att bli ytterligare en plats att bearbeta livsfrågor. På ungas villkor.

Efter mordet på Therese Johansson-Rojo i Stureby kommer hyllningssidor och hyllningsfilmer till Therese ut på YouTube. Theres egen blogg ligger fortfarande uppe. http://thresrojo.blogg.se Det sista inlägget är från 2009-06-05 kvällen innan Therese mördades. Tre av Therese kompisar har startat en hyllningsblogg med i princip dagliga inlägg riktade till Thesrese. Unga behöver platser att bearbeta omtumlande frågor. Varför hon? Kärlek, otrohet, vänskap, svartsjuka...

Bloggar och YouTube är enkelt att hantera för unga människor. De har egna arkiv av stillbilder och filmer via mobilen. Bloggarna är ett sätt att kitta ihop sitt eget liv med de andra, kompisarna. Att bli lite tightare.

Nätet kan vara ett bra stöd för unga när de ska uttrycka och bearbeta sin sorg och sina livsfrågor. Behöver vi vuxna gå in för att styra upp, tillföra något och hjälpa?

Vuxensamhället har inte en beredskap för nätet. Men det finns organisationer som försöker testa. Röda korset erbjuder chat med jourhavande kompis ett par gånger i veckan. Röda korsets jourare sitter tillsammans för att kunna ta hjälp av varandra. BRIS har också utökat sin hjälptelefon med möjlighet att ta kontakt via mail och chat. Barnen bestämmer själva vilket sätt de vill kommunicera på. BRIS erfarenhet är att kontakter via telefon handlar om yttre problem "Min pappa är..." "Min kompis..." medan nätet uppmuntrar till att ta upp andra frågor. Mer av inre trasighet, självdestruktiva frågor som man inte ens kan prata om via telefon. Att skriva är en del av bearbetningen i sig.

BRIS har också sett att när kontakterna blir mer internetbaserade tappar man pojkarna. Det är generellt flest flickor som hör av sig till BRIS, men när kontakten blir nätbaserad når man ännu fler flickor - men tappar pojkarna. Hur får pojkarna stöd när det krisar? Var kan de hitta sin arena?

Ska man bedöma efter det som händer på nätet finns det ett oerhört stort behov av att prata om livsfrågor. Nätet erbjuder en ny form av kommunikation på lika villkor. Nätet är med och bygger upp en förskjutning från gamla auktoriteter till närmare möten. Skulle skolan på något sätt kunna använda sig av de här erfarenheterna? Spännande tankar att fundera vidare på...

En dag ska vi dö - men alla andra dagar ska vi LEVA!