Igårkväll, dagen då det genom Barak Obama skrevs ett stort stycke nutidshistoria, läste jag ut en bok. Tårarna forsade när jag la ifrån mig berättelsen "Marley och jag" av John Grogan. Marley är, eller var en alldeles förskräcklig gyllengul Labrador. Vild över gränsen för vad vi skulle klara av i min familj, men full av tillgivenhet, lojalitet och kärlek. Anledningen att tårarna forsade var förmodligen den fina beskrivningen av alla hundägares sorg, hundar lever inte så länge som människor. Den galna Marley lärde sin familj massor om livet.
"En människa kan lära sig en hel del av en hund, till och med av en så spattig hund som vår", skrev jag. "Marley lärde mig att varje dag ska levas med otyglad energi och glädje, att fånga ögonblicket och följa sitt hjärta. Han lärde mig att uppskatta de enkla sakerna - en promenad i skogen, nyfallen snö, en tupplur i en strimma vintersol. Och i takt med att han blev gammal och ledbruten lärde han mig att se optimistiskt på motgångar. Framför allt lärde han mig vänskap och osjälviskhet och , inte minst, aldrig sviktande lojalitet." (sid.306)
Marley som mentor! Jag blir allt puffigare runt ögonen av alla tårar. Anledningen till att jag gråter är inte egentligen Marley, utan bokens fina beskrivning som bitvis skulle kunna vara direkt skriven till min egen fina mentor, som lärde min familj så mycket. Jag tror alla hundägare känner igen sig. Tack Mirja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar