Idag är det fredag, det är härligt med fredagar! Solen lyser, fast lite blekt och det är riktigt kallt för att vara här hos mej i Västergötland, -8 grader.

Tänkte på det här med byggnader idag vid kaffet. Att byggnader kan vara så laddade och kan tappa sin laddning så snabbt. Såhär gick mina tankar... När båda mina döttrar gick på förskolan uppfylldes hela min varelse av känslor så fort jag såg byggnadens gula väggar. När den yngsta dottern trampat vägen för sista gången försvann som genom ett trollslag all laddning ur det gula huset. Det betyder inte någonting för mig längre, även om det är trevligt att heja på pedagogerna och se barnen som leker på gården så finns det inte någonting kvar av det där som fyller upp hela kroppen med känslor. Samma sak med skolor där barnen inte längre går och frågor som kändes så viktiga på olika samlingar och föräldramöten.

Det är människor som laddar byggnaderna med känslor och med liv. Nu åker andra föräldrar förbi "vårt dagis", det är laddat för andra familjer, men vår familj har dragit vidare och laddar andra byggnader. "Vårt dagis" finns bara kvar i hjärtat som ett litet blekt januarisolsken. Det känns lite märkligt...