Ta det lite lugnt!

Igår hade jag en Livskunskapslektion i en åk. 5:a som kändes väldigt bra. Jag funderade lite efteråt vad det var som gjorde att just den här blev så bra, det är alltid nyttigt att utvärdera sig själv, ständiga förbättringar ni vet... Jag tror jag har lite ledtrådar... Jag har ibland lätt att bli lite för entusiastisk och stressa på lektionerna. Eftersom jag dessutom inte har så många lektioner i klass nu som tidigare så vill jag också prova så många olika lektioner som möjligt. Det gör att jag ibland staplar livskunskapsövningar på varandra när jag "får chansen". Det är inte att rekomendera! Eleverna får en varierad och rolig lektion men när jag är forserad stressar jag upp dem också och tiden för reflektion blir för kort.

Det gjorde jag inte den här gången, dessutom inledde jag med lite teori. Jag hade också med en skön CD med lugn musik som eleverna fick lyssna på under tiden de målade en bild på temat "ensamhet", som var starten på övningen.

Det är bättre att ta det lite lugnt och prata om varför ni gör övningarna, ta en övning i taget, Kanske är det bättre att ta bara en övning per dag även om man gör en övning som inte tar så lång tid, istället för att fylla ut ett 60 min pass med flera övningar. Förbered eleverna genom att berätta innan vilket tema övningen kommer att handla om, ge dem gärna lite kort teori om varför det är bra att ta upp just det här temat. Vad är vitsen och vinsten?!

tänkvärt

Ta ett steg i taget och ta den roligaste vägen dit du vill.

Det gör ont men det är inte farligt!

Träffade lilla Nora och hennes mamma för ett par dagar sedan. Nora är en underbart söt liten ettåring som lekte "tittut" under ett soffbord. När hon slog det lilla huvudet i bordet kollade hon mitt i gråten noga in hur mamma reagerade. Mamma klappade om henne och sedan sa hon, "Det var inte så farligt!" och Nora slappnade av och kunde efter en kort stund börja leka igen. Hon såg ut att tänka "Det gör ont men det är inte farligt!" Om Noras mamma hade reagerat på ett annat sätt och med sin reaktion visat Nora att det här är riktigt läskigt, då hade Nora förmodligen, även om slaget i bordet varit precis detsamma, fastnat i sin gråt och varit otröstlig länge!

När vi jobbar med barn och barns självkänsla finns det en poäng i att titta på samspelet mellan Nora och hennes mamma. Att se, bekräfta och visa barnet att känslan inte är farlig. Det gör ont, men det är inte farligt. Inte genom att snabbt bara säga till barnet att det har fel när barnet till exempel uttrycker tankar om att det är värdelöst. Utan genom att hjälpa barnet "i själva känslan". Det är inte farligt att må dåligt, men det finns vägar till att må bättre!

Marley - eller Mirja

Igårkväll, dagen då det genom Barak Obama skrevs ett stort stycke nutidshistoria, läste jag ut en bok. Tårarna forsade när jag la ifrån mig berättelsen "Marley och jag" av John Grogan. Marley är, eller var en alldeles förskräcklig gyllengul Labrador. Vild över gränsen för vad vi skulle klara av i min familj, men full av tillgivenhet, lojalitet och kärlek. Anledningen att tårarna forsade var förmodligen den fina beskrivningen av alla hundägares sorg, hundar lever inte så länge som människor. Den galna Marley lärde sin familj massor om livet.

"En människa kan lära sig en hel del av en hund, till och med av en så spattig hund som vår", skrev jag. "Marley lärde mig att varje dag ska levas med otyglad energi och glädje, att fånga ögonblicket och följa sitt hjärta. Han lärde mig att uppskatta de enkla sakerna - en promenad i skogen, nyfallen snö, en tupplur i en strimma vintersol. Och i takt med att han blev gammal och ledbruten lärde han mig att se optimistiskt på motgångar. Framför allt lärde han mig vänskap och osjälviskhet och , inte minst, aldrig sviktande lojalitet." (sid.306)

Marley som mentor! Jag blir allt puffigare runt ögonen av alla tårar. Anledningen till att jag gråter är inte egentligen Marley, utan bokens fina beskrivning som bitvis skulle kunna vara direkt skriven till min egen fina mentor, som lärde min familj så mycket. Jag tror alla hundägare känner igen sig. Tack Mirja!

Idag är det fredag, det är härligt med fredagar! Solen lyser, fast lite blekt och det är riktigt kallt för att vara här hos mej i Västergötland, -8 grader.

Tänkte på det här med byggnader idag vid kaffet. Att byggnader kan vara så laddade och kan tappa sin laddning så snabbt. Såhär gick mina tankar... När båda mina döttrar gick på förskolan uppfylldes hela min varelse av känslor så fort jag såg byggnadens gula väggar. När den yngsta dottern trampat vägen för sista gången försvann som genom ett trollslag all laddning ur det gula huset. Det betyder inte någonting för mig längre, även om det är trevligt att heja på pedagogerna och se barnen som leker på gården så finns det inte någonting kvar av det där som fyller upp hela kroppen med känslor. Samma sak med skolor där barnen inte längre går och frågor som kändes så viktiga på olika samlingar och föräldramöten.

Det är människor som laddar byggnaderna med känslor och med liv. Nu åker andra föräldrar förbi "vårt dagis", det är laddat för andra familjer, men vår familj har dragit vidare och laddar andra byggnader. "Vårt dagis" finns bara kvar i hjärtat som ett litet blekt januarisolsken. Det känns lite märkligt...

tankar om motgångar

Alla människor stöter på motgångar i sitt liv. En del verkar klara sig lindrigare undan livets törnar än andra, men bra och dåliga händelser drabbar oss alla. En del som jag möter verkar bara bli klokare och ljuvligare allt eftersom åren går, även om de mött mycket svåra motgångar i sina liv, medan andra blir bittra och alltmer "kantiga" och självupptagna.

Jag tror att det betyder väldigt mycket för vårt välbefinnande och vår utveckling HUR VI TÄNKER om det som möter oss i livet. Våra känslor speglar hur vi tänker på händelser som inträffar. Våra tankar om händelsen avgör om vi kan bli klokare genom det som inträffade, lägga det som en erfarenhet till vår livshistoria. Vi håller själva händelsen vid liv efteråt genom att tänka på den, själva händelsen ligger redan bakom oss.

Om vi provar att ställa lite nya frågor till oss själva när vi mött motgångar minskar risken att vi faller i "självömkansträsket" och chansen ökar att vi tar kontroll över det vi kan påverka för att livet ska bli ljusare igen. Riktigt svåra händelser behöver självklart bearbetas med professionell- och kanske medicinsk hjälp, men jag tror mycket i livet kan bli ljusare om vi tränar på att se det goda. Att vi vid motgång kan gå vidare, fundera över vad vi skulle kunna göra annorlunda om samma situation skulle dyka upp en gång till eller helt enkelt fokusera på det som gör livet ljust och försöka hitta mer av det. Det är så lätt att all energi fokuseras på att om och om igen tänka de mörka "varför-tankarna" och "om-bara-inte-tankarna".

• Finns det något jag skulle kunna göra annorlunda om det skulle bli en nästa gång med den här situationen? Utvärdering och sedan fokus framåt... Lätt? Näe inte ett dugg... :) men värt att träna på.
• Finns det något positivt jag kan fokusera på så jag kan släppa lite av det negativa som mött mig?
• Vad finns det i min omgivning som jag kan känna mig glad och tacksam över?
• Kan jag mitt i min situation hitta 5 glädjeämnen den här dagen?

Det här är inte lätt, det ska visst vara så att ungefär 90% av det vi tänker idag är samma tankar som även snurrade i vår skalle igår... Förändring tar tid!

Den virtuella världen har blivit ett viktigt forum för vår fåfänga och vårt behov av att markera att vi är betydelsefulla. Det har vi sett prov på ett bra tag. Förmodligen kommer detta att hitta former och ta proportioner som vi inte riktigt kan föreställa oss ännu. En tysk designer och konstnär har tagit fram en speciell klackring där du kan visa (om ringen är uppkopplad mot nätet förståss) hur många träffar man får på Google på ditt namn just nu. Visst är det både lite skrämmande, fascinerande och gör en lite fnissig... ;)