Samverkansuppdrag mellan skola och socialtjänst?
Läste en intressant rapport från en studie som Stiftelsen Allmänna Barnhuset finansierat om hur det gått, på lite längre sikt, för barn som fått kontaktfamilj eller kontaktperson som insats. Författarna till rapporten är Lars Brännström, docent i sociologi och Bo Vinnerljung som är professor i socialt arbete.
 Rapportens författare har tittat på insatsens effekter på deltagarnas långsiktiga utvecklingsvägar, här definierat som olika kombinationer av psykisk ohälsa, socialbidragstagande, missbruk, placering i dygnsvård, skolprestationer och kriminalitet.

De har inte kunnat påvisa några positiva resultat av insatsen på längre sikt trots att insatsen är populär både bland brukare och socialarbetare.

I "Slutsatser och diskussion" skriver författarna:
"Om en KP/KF-insats gör livet lättare för mamman (t.ex. genom avlastning på helgerna), om barnet har det bra i kontaktfamiljen och om alla parter är nöjda (se Andersson & Bangura Arvidsson, 2001) – räcker inte det? Jo, vi menar det. Men då ska insatsen syfta till att göra livet lättare för föräldrar och barn på kort sikt. Detta bör vara klart uttalat för alla parter och en sådan generell målinriktning bör självfallet ha ansvariga politikers acceptans. Då kan vi städa undan de storvulna förebyggande långsiktiga målen. Om vi har klara kortsiktiga mål, exempelvis att minska föräldrars stress och förbättra deras och barnens välbefinnande, är det ganska lätt att undersöka om insatsen verkar ha gjort en skillnad. Vi kan använda standardiserade testinstrument för att mäta upplevelser av stress, välbefinnande, psykisk hälsa etc. hos föräldrar och äldre barn före insatsen och exempelvis ett år senare.
Har det blivit bättre? Det blir då också naturligt att fråga föräldrar och äldre barn om de anser sig ha haft någon nytta av insatsen. Våra analyser har tydligt visat att mammor till barn som får insatsen är en mycket utsatt grupp. Den stora majoriteten är ensamföräldrar och de flesta pappor till barnen som fått insatsen har indikationer på missbruk och/eller kriminalitet (Vinnerljung m.fl., 2011).
Det är också möjligt att använda insatsen mer målinriktat än idag. Framgångsrika interventioner minskar inflytandet från i forskning identifierade riskfaktorer och riskprocesser (Ferrer-Wreder m.fl., 2004). Vi vet att dåliga skolprestationer verkar vara en avgörande riskmarkör för socialt utsatta barns utveckling (Vinnerljung m.fl., 2010). Varför inte använda insatsen för att hjälpa barn med deras skolarbete, att ge kontaktfamiljen/personen i uppdrag att fungera som tutors
(hjälplärare, privatlärare, handledare, stödperson för skolarbete)? Det är då möjligt att ge dem adekvat träning för sitt uppdrag (Forsman & Vinnerljung, 2012).

Speciellt slutet är riktigt intressant... Kanske ett uppslag för ett spännande samarbetsprojekt mellan skola och socialtjänst?

Länk till rapporten