Har inte bloggat på ett tag. Den här veckan har varit konstig, förvirrande och overklig. Min kära svärmor, barnens farmor har dött. Vad livet plötsligt blir annorlunda! Hon var en del i vår vardag här hemma och kom ofta förbi på sina promenader, plötsligt stod hon i hallen och ropade: "Det är bara jag!" Det är och kommer att bli, väldigt, väldigt tomt efter lilla Barbro.
När sådant här händer stannar livet liksom upp och det som betyder något på riktigt blir viktigare. Att vi som lever har varandra, att barnen har det bra, goda vänner som bryr sig... Det finns så mycket kärlek och så mycket vackert i livet.
Barbro var så prydlig och ordningsam, vi hittade lappar i hennes byrå med vilka solosånger hon ville ha på sin begravning och en vers till begravningsannonsen, det hade hon skrivit ner för över 20 år sedan när hon var frisk och pigg. En jättevacker vers där kontentan var att hon inte ville att vi skulle sörja utan att vi verkligen skulle ta vara på de dagar vi har här på jorden.
Både vi och lilla farmor tror att vi kommer att ses igen, när tiden tagit slut, och att hon nu finns hos Gud och har det bra. Vi har så ljusa minnen av Barbro. Det är en förmån. På fyra ställen hittade vi lappar där hon skrivit: "Har man levt ett rikt liv, har man råd att dö fattig!" Hon levde ett rikt liv Barbro, verkligen inte rikt på pengar, men på så mycket annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar