Hittade en krönika i Lärarnas tidning från april 2010 som jag tycker är jätterolig och tänkvärd... Skriver den i sin helhet, det är Mikael Ekström grundskollärare i Tullinge som är författare.
"Jag vet inte hur, varför eller när det hände, men plötsligt fanns det bara där på schemat: Livskunskap. Så vitt jag vet finns livskunskap inte som eget ämne. Det finns inga mål att uppnå eller att sträva mot, ingen få omdöme eller betyg i det, men ändå förväntast eleverna ha det regelbundet. Och jag vet inte hur livskunskap lyckats utvecklas till något som närmast kan beskrivas som roliga timmen i min nuvarande klass.
Min senaste livskunskapslektion var inget undantag. Så fort jag hade skrivit upp dagen schema på tavlan hörde jag en elev säga:"Vi ska leka i dag!" Jag tittade på schemat och förstod ingenting. Eleven förtydligade snabbt: "Vi ska leka livskunskap!"
När det väl var dags för själva lektionen var eleverna uppspelta. Dagens lektion gick ut på att eleverna skulle visa olika känslor med hjälp av charader och gester. De skulle i par få en lapp av mig där det stod exempelvis: "Rädd". Syftet med lektionen var, enligt lärarhandledning som jag utgick ifrån, så högtravande som "att veta vad vi känner". Det gick bra inledningsvis. Eleverna illustrerade bland annat "glad", "ledsen" och "nyfiken" med stor inlevelse och entusiasm. Med ordet "pigg" började det spåra ur.
De två killarna som skulle visa "pigg" med gester fick inga rätt svar av sina kompisar. Till klassens försvar måster jag säga att de inte såg speciellt "pigga" ut. Till slut hjälpte jag till genom att säga att det börjar på bokstaven "p".
Då säger någon:
- Pissnödig!
Detta förslag tyckte alla var hysteriskt roligt. Jag höjde rösten och sa:
- Tror ni på allvar att jag ger er en lapp där det står "pissnödig"?
- Men de ser ju ut som de är pissnödiga, sa en annan elev.
- Nu räcker det, sa jag lätt irriterat.
- Arg? sa en tredje elev.
- Vadå arg? fräste jag.
- Är det känslan "arg" du visar nu?
- Ja inte är det "pissnödig", svarade jag.
När jag samlat ihop spillrorna av någor som en gång var en lektion, med en ganska okej summering, tyckte jag att det var lämpligt med en snabb muntlig utvärdering. Efter kommentarer som. "Lektionen var brilliant!", "Det var ett äventyr!" och "Jag växte som människa!" gav jag upp. Jag insåg att de drev med mig och med livskunskapen.
Jag vet inte om mina elever har nått en högre social kompetens efter alla år av livskunskap på schemat, eller om de bara har genomskådat vad som förväntas av dem. De behärskar i alla fall den ädla konsten av ironi."
Jag tycker den här krönikan är helt underbar! Full av fniss och igenkänning tar jag mig en funderare på vad det är som hänt i den här klassen... För det första tror jag att i all undervisning behövs en tro på att det finns en vits och en mening med det man ska lära ut, hos pedagogen som undervisar. Kanske extra viktigt med utbildning och handledning i Livskunskap, annars kan ämnet lätt kännas flummigt. Både för oss som ska lära ut och för eleverna.
Kommentarerna från eleverna i krönikan är helt fantastiska! "Det var ett äventyr!" och "Jag växte som människa!"... Sitter och ler för mig själv!
Ska jag kommentera lektionen på något sätt så känns det som om övningen var för enkel för eleverna, även om de från början tyckte det var roligt att göra charader. Mikael skriver att klassen haft "år av livskunskap på schemat" då kan de nog identifiera känslor vid det här laget och det känns kanske som att ständigt jobba med tvåans tabell i matematiken att göra känslo-charaden. Vi vuxna måste fråga oss om det vi lägger in i livskunskapen är intressant för eleverna. Budskapet från oss vuxna till eleverna behöver, för att livskunskapsämnet ska bli relevant och intressant, helt ärligt kunna vara: "Du kommer att ha nytta av det här!"
Blir varm i hjärtat över lärarens tappra försök att göra något bra av lektionen och det känns att han gillar sina elever. Den här krönikan kommer jag att ha med mig och fundera utifrån. Tack Mikael!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar