Mina tankar har som väldigt många andras varit hos Sophie Lohede under dagar som gått. Flickan som tog sitt liv efter att ha anmält sin våldtäktsman.
När jag följde rapporteringen, mest via de feta rubrikerna blev jag upprörd över min egen reaktion. Den första avskyn och upprördheten mildrades när jag fortsatte att läsa att Sophie blivit våldtagen av den man som försett henne med narkotika och att Sophie var placerad på institution. Varför skulle det göra att min upprördhet minskade? Förmodligen ett sätt att reducera min egen ångest - det hade inte drabbat "vilken vanlig tjej som helst"... I min värld blev Sophie en tjej som utsatte sig själv för större risker än flertalet andra 15-åringar, det äger förmodligen sin statistiska säkerhet. Men sanningen är att samhället inte klarade av att stötta Sophie, trots att vi visste om att hon behövde extra stöd och stöttning.
Inga instanser kan längre hjälpa Sophie att få tillbaka sitt liv. Tyvärr finns det många som precis som Sophie blir utsatta för sexualliserat våld och som lever med följderna, barn, precis som Sophie. Hennes död behöver hjälpa oss som finns runt barn och unga att öka uppmärksamheten, att ännu mer finnas till hands, att se över våra metoder och möjligheter och att hjälpa ALLA barn att få vara barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar