Vi har haft nobelmiddag på min skola. Jag är så tacksam för alla som arrangerade, det är inte så självklart att orka med så här i slutet av terminen och idag är det redan nästa stora arrangemang - lucia... Det har fixats och dukats och ramats in nobelpris och knåpats på formuleringar och lånats in balklänningar till de två drottningarna (två eftersom skolan är för stor för att ha en enda nobelmiddag för alla och vi därför haft två :-) ) föräldrar har hjälpt till med servering och när halva skolan använt restaurangen för middagen har halva skolan haft korvgrillning utomhus. Det är fantastiska människor som jobbar på min skola!
Nu till själva middagen. Tre rättersmiddag med nobelprisutdelning och musikunderhållning. Finklädda elever som blir välkomnade av kungen och drottningen. De små har blivit hämtade av de äldre och eskorterade till sina platser. De är lite tagna av stunden och högtidligheten. Nior sitter tillsammans med fyror vid honörsbordet. Åttor sitter tillsammans med treor, sjuor med ettor o.s.v. Varannan stor, varannan liten. Det är riktigt härligt att se. Och härligt att höra. Vid ett av tillfällena är jag med och serverar. Står och väntar när alla hittat platser och det är dags att äta förrätt. Vid bordet intill mig sitter en kille från sjuan intill en kille från klass ett. De är annorlunda idag, högtidliga. Sjuan brukar jag hitta i en hög med andra sjuor och iPads och lektionsböcker, om ingen hunnit påpeka något brukar mössan vara långt neddragen över pannan och allt utstrålar sådär charmig, bufflig tonåring. Ettan brukar jag oftast se med svetten lackande, motvilligt inringd efter rasten. När jag ser dem idag är ryggarna raka, ettan kämpar på för att äta fint med kniv och gaffel. Det går strålande. Sjuan, med kavaj och fluga vänder sig mot ettan och frågar: "Smakar det bra?" "Ettan nickar, det är väldigt gott."
Klasserna får gemensamma inramade fredspris för gott samarbete, eller musikpris, eller teknikpris...
Såhär efteråt känner jag mig så glad och tacksam för alla som planerade och fixade. Det var så lyckat! Jag tänker att en sådan här middag bygger ett gott klimat och är ett härligt sätt att jobba främjande för likabehandling även om det kanske inte är det första man tänker på när man organiserar det hela. Det skapar Vi-känsla. Jag känner mig också tacksam för att alla barn får en upplevelse av att äta en fin middag tillsammans i lugn och ro, en bristvara för många. Sitta en bra stund, faktiskt en dryg timme och prata vid borden. I flera av klasserna, kanske alla, vet jag att man gått igenom hur det går till. Hur konverserar man vid en middag där man inte känner alla väl? Vad kan en fjortonåring prata om som är intressant för en åttaåring? Vad har de för intressen? Vad kan man fråga en som går i nian om?
Varm i hjärtat!
Fredagskram från ÅsaMia på EQverkstan
