Fröken hade biologilektion och berättade för barnen: "Om jag skulle ställa mig på huvudet så skulle jag snabbt bli alldeles röd i ansiktet för allt blod skulle rinna till huvudet."
Alla barnen nickar alvarligt, det är de helt med på.
"Men", säger fröken, "varför rinner inte allt blod ner i fötterna så de blir alldeles röda när jag står såhär helt vanligt?"
En liten tjej räcker upp handen och säger; "Fröken det är för att dina fötter inte är tomma!"

Skolinspektionens granskning av skolors arbete mot mobbning

Den här dagen handlar en stor del av skoldebatten om mobbning. 50 skolor är granskade av skolinpektionen bara en enda fick sitt arbete mot mobbning godkänt. Har läst en del bloggar angående artikeln i Svenska Dagbladet med blandade känslor. Skolornas arbete ska självklart vara under luppen för att se så de sköter sina åtaganden. Det kan också vara bra att skärpa lagstiftningen, men hur ska man i praktiken göra för att på allra bästa sätt komma till rätta med problemen?

Lärare som har god kontakt med sina elever och som ser och bryr sig är en oerhört viktig del i arbetet mot mobbning, det framkommer i artikeln. Det känns självklart. Hela klimatet på skolan är viktigt. Att man trivs i sin klass är oerhört viktigt. För mig som jobbar med Livskunskapsmaterial är det en hörnsten!

Men tillbaka igen till dagens skoldebatt, de blandade känslorna handlar inte om att arbetet mot mobbning inte skulle vara viktigt - absolut inte! De blandade känslorna handlar om en sorg i kroppen för alla härliga lärare jag känner och jobbar med, som igen och igen blir slagna i huvudet med artiklar om att de inte gör något bra jobb. Nufortiden är jag sällan i klasser och jobbar och kan alltså sälla mig till skaran som sitter på läktaren och har åsikter. Jag blir lite sorgsen av att allt som rapporteras från våra skolor är negativt. Det finns så många fantastiska pedagoger! De som dagarna i ända försöker göra sitt bästa, de är så många! Varför lyfts det aldrig fram i media? Det är inte någon bra grogrund för att göra storverk när man ständigt matas med att hela den svenska skolan är en katastrof, även om man inte tycker att det stämmer med arbetet på den egna skolan och de egna kollegorna.

Det är viktigt att ta tag i missförhållanden och visst, skrivna dokument är viktiga, men hur stöttar vi våra pedagoger så att de kan vara med och bygga goa grupper som ungarna trivs i? Hur stöttar vi dem så de orkar och vågar bry sig? Hur skapar vi arbetsförhållanden som underlättar för både barn och vuxna att göra rätt, att göra gott?

Vi behöver ge pedagogerna arbetsförhållanden som underlättar att kunna skapa och behålla goda relationer med sina elever. Uppvärdera pedagogernas status. Visst vi har alla gått i skolan och har historier om knepiga lärare som vi träffat under vår utbildningstid, det är sant! Sant är också att lärarkåren får stå till svars för oerhört mycket. Jag har sett oerhört många fula hus i mina dagar också, men ställer sällan arkitektkåren till svars för det...

Se till att våra pedagoger får jobba i bra lokaler och grupprum, inte ha för stora klasser. Hitta forum där pedagoger kan dela med sig till varandra av sina bästa knep för att skapa motivation, trivsel och arbetsro. Nä nu slutar jag här innan det här blir alldeles för långt... Hejja alla bra pedagoger!